Jag har haft många bra skräm

Som ett sista inlägg i dagens bombnedslag vill jag bara berätta om vad jag gjorde i helgen.
Jag kan börja med att tala om att jag har ont i hela kroppen. Träningsvärk från topp till tå, blåmärken, ont i huvud. Nu sitter ni på helspänn va? Undrar vad tokan har hittat på. Jo. Jag fick i helgen det ärofyllda uppdraget (kanske eftersom att det var min sista helg på Grönan) att jobba som spöke i spökhuset.
Jo, det är sant.
Ordinarie spöken har rest hem till Brasilien och då får vi vanliga dödliga (hehe) chansen att visa våra bästa skräm. Så den här helgen har det varit: in i logen, på med kusligt smink, ruskiga kläder och bästa skrämselminen och så har det bara varit att gå in i huset och köra.
Det som gjorde mig lite nervös inför detta var att jag själv är galet harig inför att gå i spökhus och sådär. Jag klarar, för jistanes, inte ens av att åka blå tåget. Så i det ögonblick en timme innan att huset öppnade, när chefen sade att "OK, tjejer. Nu går jag och släcker och sätter på effekterna så var beredda på att det kommer låta en del och så", så var jag nervös som en tångräka. Så satte hon på effekterna och släckte. Och vi (jag) gallskrek. Det här var ju också innan jag fick mörkerseende vilket gjorde det ännu mer otäckt. Jag sa till de andra att "det är klart man vänjer sig" men tänkte att "kan jag dra mig ur?" men till sist. Så. Vande. Jag. mig. Efter bara någon timme rände jag omkring i det där huset och vrålade och krälade och hoppade och smällde i dörrar, skakade i galler, gled som en iller genom lönndörrar och kistor. Det var helt fantastiskt, vilken kick! Jag har velat det här sen jag var liten. Vi blev väldigt systematiska allt eftersom att vi blev säkrare, vi hade våra små positioner där vi visste att de inte förväntade sig oss och så följde vi dem via lönngångarna och skrämde dem så de sprang ut skrikande. Efter varje sånt skräm high-fiveade vi. Vi blev grymt hemtama efter ett tag och ägde verkligen huset (med en bättre ac hade jag nästan kunnat bo där). Det bästa var när papporna eller pojkvännerna blev räddast. Det var en kille som verkligen flög upp i luften samtidigt som han skulle vara tuff och hålla i sin tjej. Ansiktsuttrycket var inte att leka med. Även en pappa blev så rädd att han nästan smällde av, och hans barn tyckte det var hysteriskt roligt. Ibland var vi ju förstås lite mer försiktiga; två småtjejer började gråta och då tog Selvi med dem och berättade glatt vad som komma skulle och skojade och då skrattade de och tyckte det hade varit jättekul. Hon är så grym. Jag hjälpte två små killar ner för nödtrappan men inte ens när jag försökte vara snäll slutade de vara rädda. Haha. En liten mormor var det också där inne, som jag följde efter och "skuggade" så att det inte skulle bli för läskigt.
Men det är ju så roligt att skrämmas. Tänk er: alla har väl någon gång sett någon komma mot ett hörn, insett det perfekta läget och ställt sig bakom hörnet för att hoppa fram vid exakt rätt tillfälle så att personen säger "oåååh!" och rycker till/hoppar tre meter. Den spända, nästan lite kissnödiga känslan när man står där och trycker. Så var min helg.
Det finaste var dock att vi på söndagen först fick åka bromsvarvet på jetline i våra spökkläder efter stängning och sedan när vi kom till logen hade en liten hustomte lämnat en liten back med öl och cider. Bra helg m a o.
Thank you for listening!
/Caroline