Just nu önskar jag innerligt att jag fick vara odräglig i växeln. Jag fantiserar med öm längtan i kroppen om att dumförklara folk, sucka ljudligt åt krångliga frågor och fnysa hånfullt åt idioter. Tanken på att få ge någon en rejäl jävla utskällning får det att rycka lätt i mitt vänstra ögonlock. Tillåt mig att vara arg, snälla nån! Det finns ju så kallad skratt-terapi, inte sant? Varför existerar inte motsatsen? Arg-terapi; där man står i ring och gormar ilsket åt varandra. En sådan grupp hade jag uppsökt, lätt.
/C
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar