När vi ändå pratar om mens...

...så vill jag passa på att berätta om min första mens.
Jag var 14 år fyllda, gick i åttan, hade ekollonbröst och rätt taskigt självfortroende. De andra tjejerna i min klass hade börjat få det. Det som det tisslades om i korridorerna. Det lite hemliga, av någon anledning skamliga. Vissa berättade om sin. Andra inte. Men det gick ofta att kartlägga ändå; utröna vilka som inte var med på gympan och som gick på toa ofta och hade ont i magen. Det pratades om skydd: "Har hon tampong? Men då måste... alltså, man kan inte använda tampong om man är oskuld..". Det pratades om faror: "Man får inte bada när man har mens, och knappt sova heller". Frågorna var många. Nyfikenheten var stor. För mig: Längtan, oerhörd. Jag ville ha min mens, först då kunde jag känna mig ett steg närmare det efterlängtade vuxenlivet. Det fanns något världsvant med mens, något befriande. "Jag har mens, jag kan göra vad jag vill", ungefär. Mens var den skarpa skillnaden mellan barn och kvinna. Mesig och tuff. Jag visste ju att den vilade i kroppen som ett herpesvirus, men att inte veta var, hur och när det skulle bryta ut gjorde mig skogstokig. Kommer det att hända i skolan? Kommer det att komma som en flodvåg? Är det rent utan något FEL på mig? Jag kanske aldrig, aldrig får min mens.
I cirka två år funderade jag på detta. Sedan kom jullovet i åttan. Mellandagarna, efter en mysig jul. Jag hade varit på ett relativt märkligt humör, det kan både far och bror skriva under på. Dessutom hade jag plågats av en märklig värk i magtrakten. Konstigt nog misstänkte jag inte mens. Eller gjorde jag kanske det? Nu i efterhand kan man inte så noga veta. Hur som haver, en av dessa ljuvliga sovmorgnar vaknade jag med denna värk. Gick med sömndruckna steg mot toaletten för att utröna om magvärken gick att få bukt med där, men så fort jag drog ner underbyxorna hade jag svaret i dem: En liten, liten men ack så betydelsefull röd fläck i fitt-trakten. Jag blev så glad! Jag kände mig så stor! Jag gick ut till min storebror som satt och kollade TV och sade med högtidlig röst: "Emil, jag har fått mens." Han log och gratulerade. Jag kollade igenom mammas förråd av bindor, äntligen för eget bruk och inte av nyfikenhets-skäl. Lite fumligt placerade jag den där den skall vara, och så ringde jag mamma och hon sa grattis med sin mjuka, fina röst och så handlade vi mensskydd tillsammans och i den svängen också min första riktiga BH. Åh, som jag minns det. Den skarpa linjen. Jag blev stur, över en natt.
Och nu, då. När man gör allt för att slippa det.
/C