Jag blev telefonintervjuad

Det mest spännande som hänt idag (förutom mitt snooze-gräl med mobilen imorse, det var ganska komiskt) var nog när de ringde från Grönan där jag ju som bekant (?) jobbat i sommar. Jag vann ju nämnligen pris (som mycket högtidligt delades ut i värsta oscarsgala-stuket; and the winner is: DICKSON!) för "årets kvinnliga huvudroll", vilket är vår benämning på "årets kvinnliga medarbetare". Jag blev förstås glad och rörd och grät en skvätt och tackade mammapappagud (haha, förstår ni att det ligger humor i det? att jag härmade hollywoodtacktalarna?) och det var faktiskt helt fantastiskt. Jag trodde liksom inte att det kunde hända lilla mig. Så stod jag plötsligt där med famnen full av blommor och diplom och en jättefin glasstjärna och kindpussade ägarna i ett regn av konfetti (OK, nu ljög jag, det var ingen konfetti), med en mikrofon under näsan, knäskak och hjärtat i halsgropen. Det hela kändes overkligt. Att de väljer en person per år på 1 200 anställda och det blev lilla jag. Till råga på allt snubblade jag på klänningen på vägen upp på scen. Såklart. Men, iallafall. Nu ringde de och skulle ha telefonintervju.
Sällan i mitt liv har jag känt mig ballare. Jag fick svara på frågor som "favoritmat i greenroom?" (dvs personalmatsalen, svaret är pasta med tomatsås), "bästa gästmötet?" (drog till med en gammal favorit om en döv, späd flicka som blev avlurad en vinst men till sist fick en, hon blev så glad att hon nästan grät när jag lämnade spelet för att kunna ge den till henne), "bästa förfestmusik?" (Kaiser Chiefs) osv. osv. Det var kul. Och egentligen ville jag, med detta inlägg, bara skryta lite. Och berätta lite för er om när jag vann. Och fick göra vinnarintervjun. Som jag publicerar här om den inte blir pinsam.
/Carro
PS: Jocke - tack för hjälpen med planteringen. Jag är ju mer hopplös än vad jag trodde!